guccithecat

Hamlets kattmonolog

Att vara ute, eller icke vara,
men stanna inomhus, ja, det är frågan.
Månn ädlare att lida, och fördraga
ett bistert väders styng och pilar, eller
att sky naturens straff för den som strövar,
och hellre ta en tupplur på en mattstump,
att genom slummern skingra sega timmar
som sinkar urets gång med trumpen tid
till middagsklockans klang. Att sitta, stirra
på dörren, och med blicken formulera
en önskan att bli utsläppt utan dröjsmål,
och sedan, då den öppnats, stanna tveksam,
av tvivlets makt förstenad. Vandra; sova;
att välja, utan vetskap när man åter
får komma in: se, däri ligger knuten;
ty om en tass var formad för att öppna
med handtag, fönsterhake eller lås,
och att gå ut, gå in, var lika enkelt
som att en skål, en kruka, slå i kras,
vem då fördroge hemmets spe och gissel,
all kockens vrånghet, butlerns grymma kvast,
närgånget spädbarns nyp i nos och öra,
den stolta svans i kläm, och andra kval
som äro pälsdjurs arvedel – vad så,
om själv man kunde giva sig entré
med tummetott? Vem skälvde väl för schäfrar
och strykarkatter från en fjärran bakgård,
om fasan ej för jam för döva öron
och krafsningar på väl tillsluten dörr
som ingen klo kan öppna, skrämde viljan
att hellre bära våra vanda plågor
än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss ängslan till huskatter alla;
så går beslutsamhetens resta ragg
i eftertankens blanka feghet över,
och som vårt val är kvalfyllt, svårt och viktigt,
vi dröjer tveksamt på beslutets tröskel.

- Willijam Shakespeare